Klaustrofobi & att inte vara ett jävla andrahandsval
2013-11-03
Jag hade en av de mest bisarra kvällarna någonsin igår. Vet inte om det beror på att jag var lite snedfull eller om det var så konstigt som det kändes.
Kvällen började så otroligt bra med att spöka ut sig till Halloween festeriet vi skulle till med en kursare. Tycker mycket om henne för övrigt. Bra människa som man tycker om att ha runt sig. När vi kommer till förfesten så är allt super. Vi dricker, pratar och har allmänt trevligt. En kille jag haft lite ögon för, och han för mig, är där och vi pratar lite, inte speciellt mycket så det känns allvarligt eller seriöst.
När vi ska därifrån börjar det konstiga. Vi fastnar i hissen. Alltså, en av mina mardrömmar. Att vi alla fem är lite fulla hjälper ju inte. Och att vi har med en klaustrofob med hjälper inte heller situationen, men det hjälper mig. Jag får någon annan att fokusera på, jag glömmer nästan att vara rädd själv. Vi sitter där rätt länge, typ en timme eller så. Svårt att veta exakt då jag var så fokuserad på stackars killen som hade fått totalpanik om vi inte hjälpte honom, och att jag var full.
När vi väl kommer ut så slår paniken till i efterhand och jag får jordens panikångestattack. Men hade härliga killar som hjälper mig genom det, bland annat killen - men han är egentligen lite för full för att vara omtänksam. Tre av oss bestämmer oss för att åka vidare till utestället vi hade planerat att åka till. Jag blir lite handsy med killen men inte mycket eller speciellt seriöst. Han blir när vi kommer in mer och mer efterhängsen och jag känner inte för att sitta ihop, jag vill ha kul! Så jag drar mig bort och har the time of my life ett tag men på dansgolvet kommer han och är superefterhängsen igen. Typ lyfter bort mig från resten av gruppen och är superpå. Inte vad jag ville riktigt. Men vill inte vara elak då jag tänker att det är för att han är full han beter sig lite konstigt så jag bara drar mig bort och dansar med våra kompisar och några randoms. Har kul! Dom stänger och vi är på väg därifrån och han hänger på mig som ett plåster vid garderoben men på väg ut så har han hamnat framför mig och pratar med en tjej vi båda känner och viskar i hennes öra, hon svarar något och han säger något i stil med "Får jag inte dig så tar jag väl *insert my name here*". Va? Alltså.. Va?! För det första, när är det någonsin okej att säga något sånt? På riktigt? Att behandla en människa som objekt genom att göra den så utbytbar är aldrig någonsin okej. Aldrig. Jag ingens jävla andrahandsval.
Jag tog det superhårt och drar utan att säga hej till någon och går förbi honom direkt efter att han sa det. Men vad händer inte då? Han kommer efter och frågar om jag inte ska med vidare? Ehm, nej tack. Svin. Vem tror du att du är?
Som sagt så tog jag det hårt. Är både arg och ledsen. Samtidigt så kommer den där rösten i huvudet fram och säger "Ja men vad trodde du? Att någon faktiskt skulle välja dig framför någon annan? Du är den man tar när den snyggare/smartare/roligare tjejen inte vill." Det han sa var som en bekräftelse på alla ens osäkerheter. Ingen vill ha mig för det jag är. Jag inte utmärkande nog. Jag är inte vacker nog, inte intelligent nog, inte rolig nog, inte tuff nog. Jag är inte tillräcklig för att någon ska vilja ha mig i första hand.
Fast fan eller att jag tänker leva med det! Jag kanske inte är tillräcklig men jag tycker tillräckligt mycket om mig själv för att inte låta någon behandla mig som så. För jag är visst bra. Det är jag, jag vet det! Kanske inte tillräckligt för att någonsin bli någons första val, men vet du vad? Det kan jag fan i mig leva med! Det jag inte kan leva med är att låta folk behandla mig som ett taskigt andrahandsval.
Kvällen började så otroligt bra med att spöka ut sig till Halloween festeriet vi skulle till med en kursare. Tycker mycket om henne för övrigt. Bra människa som man tycker om att ha runt sig. När vi kommer till förfesten så är allt super. Vi dricker, pratar och har allmänt trevligt. En kille jag haft lite ögon för, och han för mig, är där och vi pratar lite, inte speciellt mycket så det känns allvarligt eller seriöst.
När vi ska därifrån börjar det konstiga. Vi fastnar i hissen. Alltså, en av mina mardrömmar. Att vi alla fem är lite fulla hjälper ju inte. Och att vi har med en klaustrofob med hjälper inte heller situationen, men det hjälper mig. Jag får någon annan att fokusera på, jag glömmer nästan att vara rädd själv. Vi sitter där rätt länge, typ en timme eller så. Svårt att veta exakt då jag var så fokuserad på stackars killen som hade fått totalpanik om vi inte hjälpte honom, och att jag var full.
När vi väl kommer ut så slår paniken till i efterhand och jag får jordens panikångestattack. Men hade härliga killar som hjälper mig genom det, bland annat killen - men han är egentligen lite för full för att vara omtänksam. Tre av oss bestämmer oss för att åka vidare till utestället vi hade planerat att åka till. Jag blir lite handsy med killen men inte mycket eller speciellt seriöst. Han blir när vi kommer in mer och mer efterhängsen och jag känner inte för att sitta ihop, jag vill ha kul! Så jag drar mig bort och har the time of my life ett tag men på dansgolvet kommer han och är superefterhängsen igen. Typ lyfter bort mig från resten av gruppen och är superpå. Inte vad jag ville riktigt. Men vill inte vara elak då jag tänker att det är för att han är full han beter sig lite konstigt så jag bara drar mig bort och dansar med våra kompisar och några randoms. Har kul! Dom stänger och vi är på väg därifrån och han hänger på mig som ett plåster vid garderoben men på väg ut så har han hamnat framför mig och pratar med en tjej vi båda känner och viskar i hennes öra, hon svarar något och han säger något i stil med "Får jag inte dig så tar jag väl *insert my name here*". Va? Alltså.. Va?! För det första, när är det någonsin okej att säga något sånt? På riktigt? Att behandla en människa som objekt genom att göra den så utbytbar är aldrig någonsin okej. Aldrig. Jag ingens jävla andrahandsval.
Jag tog det superhårt och drar utan att säga hej till någon och går förbi honom direkt efter att han sa det. Men vad händer inte då? Han kommer efter och frågar om jag inte ska med vidare? Ehm, nej tack. Svin. Vem tror du att du är?
Som sagt så tog jag det hårt. Är både arg och ledsen. Samtidigt så kommer den där rösten i huvudet fram och säger "Ja men vad trodde du? Att någon faktiskt skulle välja dig framför någon annan? Du är den man tar när den snyggare/smartare/roligare tjejen inte vill." Det han sa var som en bekräftelse på alla ens osäkerheter. Ingen vill ha mig för det jag är. Jag inte utmärkande nog. Jag är inte vacker nog, inte intelligent nog, inte rolig nog, inte tuff nog. Jag är inte tillräcklig för att någon ska vilja ha mig i första hand.
Fast fan eller att jag tänker leva med det! Jag kanske inte är tillräcklig men jag tycker tillräckligt mycket om mig själv för att inte låta någon behandla mig som så. För jag är visst bra. Det är jag, jag vet det! Kanske inte tillräckligt för att någonsin bli någons första val, men vet du vad? Det kan jag fan i mig leva med! Det jag inte kan leva med är att låta folk behandla mig som ett taskigt andrahandsval.
Avsaknad på fjärilar.
2013-09-25
Är jag den enda som inte blir förälskad? Alltså inte ens det minsta? Jag kan tycka att en person är snygg och trevlig och jag typ gillar den lite. Men även i dessa fall tror jag att det handlar mest om att jag vill att personen i fråga ska gilla mig, det är det som är det viktiga. Att personen gillar mig.
När jag hör från vänner hur de får det där pirret i magen eller inte kan sluta tänka på någons vackra leende eller bedårande små vanor blir jag avundsjuk. Varför känner jag aldrig så? Är det något fruktansvärt fel på mig? Är det ett tecken på att jag aldrig kommer att kunna älska någon? Eller betyder det bara att jag har lite högre standard än mina vänner?
När jag hör från vänner hur de får det där pirret i magen eller inte kan sluta tänka på någons vackra leende eller bedårande små vanor blir jag avundsjuk. Varför känner jag aldrig så? Är det något fruktansvärt fel på mig? Är det ett tecken på att jag aldrig kommer att kunna älska någon? Eller betyder det bara att jag har lite högre standard än mina vänner?
Hej och välkommen till min nya blogg!
2013-05-19
Ni vet de där funderingarna över livet som ibland bara slår en? De som oftast infinner sig när man är ensam och inte har någon att diskutera dom med? De tänkte jag försöka skriva ner och utveckla i den här bloggen. Om någon hittar hit så vore det kul om man kunde få igång en diskussion i kommentarfältet. Men det är kanske att hoppas på för mycket. Framförallt så vill jag bara få ur mig dessa tankar genom att sätta ord på dem någonstans. Så jag hoppas att det här är ett forum som kommer fungera för det ändamålet.